Hellasbladet 2020-2

4 Det finns känslor som aldrig tar slut I Hellasbladets jubileumsnummer 1928 hade hellenen Gösta Hauffman fått i uppdrag av simledaren Sven Wallbom (Swall) att skriva något om sin klubb. ”Efter tio års bortovaro”, Så skulle mitt bidrag rubriceras. Vännen Swall helt enkelt satte mig att randa efter det programmet. Egentligen är det ogrannlaga att ens våga tala om bortovaro från en sån klubb som gamla Hellas, ty har man varit Hellasgrabb med någotsånär intresse en gång, nåväl, då förblir man i kamratgänget hela tiden. Om inte personligen så dock med sina tan- kar och sin årsavgift. . För cirka tio år sedan var Hellas inte så mångsidigt som nu, då hade man inga kollegor i staden runt som nu; Söder på södra sidan Folk- ungagatan var väl strängt taget hemvistet för grabbarna då. Löpning och i någon mån simning tränades av hjärtans lust, Dagbladet och korta stafetterna utgjorde all ärelystnads slutmål, jag tror inte ens skidåkningen fann nåd för våra ögon. Men det var sant, bandy idkades så smått dels nere vid Lugnet, dels å Årsta skridskobana; jag minns så väl, hurusom man lurade mig att gå med på en match mot Linnea, totalt otränad och vristsvag som jag var. Försöket befanns vara riskablast, för motspelarna som väl var, jag låt- sades spela back – bredvid Svenne Lindhagen för resten – och mina graciösa svängningar med klubban renderade mig visserligen en del frislag och varningar. Men "fienderna" hade heller inte någon överdriven lust att komma mig nära. Hur vi skubbade ute vid tapetfabriken, seder- mera å koloniområdet vid gamla folkskolan vid Enskede, den slingan av landsvägen är väl än i dag ganska livsfarlig av all biltrafik! Klubbens hjältar voro då bland andra: Kalle Hag, Svenne Holm, två bröder Malm, Habba med namnet Andersson (sedermera Dennel red.anm.) , Kalle Hellgren, Nisse Sandström, Manne Nilsson, Seth Levin m.fl . Vi voro mest fruktade på kort- distanser och stafetter som sagt, men små- ningom utvecklades ganska goda förmågor aven på andra områden, ganska pålitliga mångkam- pare döko upp, som gjorde sig skapligt på DM . Simmarna arbetade i det tysta, Svenne Berg- ström, evigt unge Swall, Bolle, Kilis och andra pampar skaffade Hellas respekt aven i det s. k. drickat. Så kommo Orvar Trolle, Werner, Wiss- nell – stjärnor, som enbart gladde gamla klubb- kamraters hjärtan. Polohajarna ha hängt med i åtskilliga Herrans år, först anno 1928 se de ut att infria alla löften de givit mer än en gång. Och dock har ingen lagt sig till med kalaskula eller flint i likhet med huvudkonkurrenterna. Detta om svunna, i rosenrött skimmer städse bevarade dagar och upplevelser. Som så många andra fördettingar vill inte heller jag låta bekvämlighetens fettvalkar gro å min lekamen, inte vill jag heller låta nedre eller övre extremiteternas spänst gå förlorad. Så jag har givit mig det vita, f.d. överklass-spelet, i våld; hur många veta egentligen, vilken välsignelse tennisen är för kroppens välbefinnande? Numera är utövandet inte dyrare än att var och en kan stå ut med det, t.o.m. herrar bowlare. Nar Hellas tog upp tennis på programmet, vad var då självklarare än att man anmälde sig till deras tävlingar! Så kom det sig, att jag återkom efter minst tio års bortovaro, liksom den förlo- rade sonen till fadershemmet… Och det blev inte bara tennis, Dagbladet lock- ade en gammal skubbare, i gubblaget fick man sig anförtrodd en blygsam medverkan, gamla uvar träffade man. . . Gamla minnen diskutera- des. Det är allt märkvärdigt ändå, vilka bedrifter man gjort förr, då man får beskriva dem så har tio år senare! Hellas har blivit den verkligt ideala och ideella numera, man blir det varse efter ganska kort samvaro med nuvarande kamrater och hela an- dan i allt, vad de företaga sig. Oscar Eriksson har axlat Farbrors mantel, Oscar har man sett upp till så länge jag kan minnas. Och hyvsade, Gösta Hauffman