Hellasbladet 2019-1

21 Sockerbiten kallad, blev international f. f. g. Sven Jerring och jag fingo nämligen det hed- rande uppdraget att representera gamla fosterlan- det i alla tiders Finnkamp, den mot Åbo ten- nisklubb. Att vi ledo ett hedrande nederlag får väl i första hand tillskrivas den omständigheten att vi natten före tävlingen skändligen lockades till att helt negligera den nödiga träningsdieten, dels ock den olidliga hettan under matchen. V i, som bara träna finsk bastu en gång i veckan på Centralbadet, svettades ut allt vad vi hade av innanmäte i vara arma kroppar; det var bara ett par taniga skuggor, som förgäves sökte skymma bort solen för varann, då vi skulle klappa till bollstackarna. Emellertid: vi vunno till allmän överraskning dubbelmatchen, tack vare att Hallåditon (Bilden ritad av Tecknar - Anders) lade sig vägrätt utmed nätkanten och hindrade alla s.k. kalas - drives från andra sidan. Varsin pokal förstås och ständig fribiljett till Stadion. Det har visst varit på tal att bygga ett särskilt tennis - stadion, phinare än det Högmanska, för returmatchen. D en pampigaste fight vi utkämpat var väl ändock Örebroslaget i fjol, som utställnings- bestyrelsens gäster, utplanterade i diverse millionärs - chatauer, med gratis svull på sta- dens finaste guldkrog. Usch ja, så där bra får man det bara en och annan gång under sin syndiga levnad, kanske skulle man tröttna på välmågan i alla fall. Men ni skulle ha sett Manne Stridh och - mig, när vi stucko våra lurviga ben ned under sidentäcket i vår mag- nifika dubbelsäng i lyx - villan, tillhörande någon sko - creme - krösus. Det var värt en och femtio, det kan jag tala om för er! V i fingo tröstlöst med smörj på svårspelade planer, med en orkan svepande bort både bollar och spelare. Man kunde daska till bolleländet så mycket man orkade bort mot högra hörnan, och den kom blygt neddim- pande vid nätkanten till vänster. Dock: så'na där lömska hjälpmedel hämna sig som be- kant! Var det någon, som säg resultatet från revan- schen i Badet i våras? Och ändock hade vi bara tagit ett milt, snöblandat regn till hjälp. Det var på denna Örebro - färd vi, några friska Hellas - ynglingar, irrade bort oss så ohjälpligt på hemvä- gen, att vi, när vi hövligt frågade en polis kl. 3 om morgonen, om stan, vi befunno oss i, var Arboga - fingo det häpnadsväckande svaret: "Nej ! Detta är Nora." Alltså en ringa felkörning på 12 goda, svenska mil, utan karta. Där hade absolut en orienterare något att lära! I nnevarande år förde Gösta Almqvist och jag föreningens stolta färger nere i Visby; det är inte riktigt utrönt, om det var våra charmfulla mascots eller träningen på Badets nya asfaltba- nor, som förhjälpte oss till en glänsande Victoria. Och det t.o.m. över den goda Rosenstadens borg - och brandmästare, som inte ens vågade visa sig vid Hellas - båtens avgång. Ä ven här i Visbybehagade solen steka så pass, att vara tungor släpade i marken. Fotnot: Sven Jerring , för de något äldre mest hågkommen som Farbror Schven (han läfpade lite) var redan i sin ungdom en välkänd radioröst och journalist, några gånger även i Hellasbla- det. Många gånger hördes han som kompentent sportreporter. Han var en av Hellas mest fram- stående tennisspelare under den senare delen av 1920 - talet. Han fanns även med i Tennissekt- ionens styrelse under ett flertal år. I Swalls (Sven Wallbom) matrikel från 1928 beskrevs han så här: Sven Jerring, » Farbror Sven», ägare till Sveriges mest kända röst. Ojämn tennisstjärna med stor räckvidd. Han gick så småningom till SALK, men det torde vid det här laget vara preskriberat.