Hellasbladet 2019-3

14 Här och var gjordes lite försök med Masters. Man la in heat för äldre i lokala tävlingar. Som i Bohuslän där Peter Bergengren debute- rade för att sedan vara den förste som deltog i ett USA-mästerskap (l985). Skåningarna hade ju nära till Danmark och finska tävlingar var inte obekanta. Festligt var när jag åkte till Tammerfors för finska mästerskapet. Tävlade för Norrköping KK och bergis på att vara ende svensk. När jag bytte om i badet uppenbarade sig ett gäng från Hellas med Arne Jutner och Hasse An- dersson i spetsen. Det var mörkt och dystert i den lilla hallen så jag såg aldrig när de smög iväg efter tävlingen. Det var frostigt ett tag. Hellasgrön 1981 Vid engelska mästerskapet i London 1981 blev jag Hellasgrön Masters över en öl i Dor- set. Arne och jag skulle samarbeta. Det var då han drog igång de främsta mästertävlingarna i Europa. Jag bodde veckovis hos Arne medan simmardrottningen Gunnel förflyttades till sommarhuset. Lägenheten var fylld till taket av anmärk- ningsvärt fina priser som vi hämtat hos givare och som nu skulle sorteras och placeras ut i de olika loppen. Jag slet som ett djur och var till en början sur över att Arne inte gjorde detsamma. Skillnaden var att Arne med sitt lugn och skicklighet hann med dubbelt så mycket. Han var ett arrangörsgeni. Det be- hövdes ju kontorsutrustning för att få ut alla inbjudningar och information. Det fick Rolf Fribergs Forex greja. En lika stor neptunare som Arne var hellen. Inget var omöjligt. Jo, det blev Arne och kompani varse. Storföre- tag och försäkringsbolag storsponsrade. Det svenskarna fick betala själva var fritt hos många konkurrenter. Flygresor, hotell och utrustning exempelvis. Häpna fick vi veta hur det kunde vara i Japan. Klubbar med 20 000 medlemmar med egna bassänger höll sig med avlönade trä- nare som svenskarna Glenn Christensen och Ann Linder. De delade gärna med sig av sina erfarenheter. Senare också från Tyskland. Glenn var också framgångsrik här hemma både som tränare och simmare. Presenterad som mänskligt vrak Något som vi tände på var att läkemedelsföretag i USA, Tyskland, England, Japan och en rad andra länder använde sig av äldre simmare som försökskaniner. Vi beslöt efter noggranna sonde- ringar göra ett försök. Nobben direkt. Vad göra ? Jo, vi hade en som vetenskapen hade varit och rotat i så det förslog. Mannen med de 150 stygnen föddes. Han presenterades som ett mänskligt vrak som åstadkommits av omåttlig och skadlig vällevnad. När han var nära döden (fantasin skenade) tog han till som ett sista halmstrå att börja mastersimma (vad annars?). Denna skröna spreds av välvilliga redaktörer i alla stora rikstidningar (tvåsidigt i färg) och flera små saxade begärligt och även veckopress gjorde egna varianter som för längesen förlorat