Hellasbladet 2019-4

10 har alltså råkat ge dig av på en skidfärd, säger du, och därvid gjort ett hopp i luften. Troligen har du då träffat på någon luftgrop, där en an- hopning av överflödig jordmagnetism haft en tillfällig kontrovers med centrifugalkraften och du därvid fått tjänstgöra som lekboll åt natur- krafterna. Nåja, sånt har ju hänt många gånger, men hur denna historia i ditt fall kunnat pågå under den långs tidsrymden av ett hundra år, det överlåter jag åt någon annan att avgöra. Kort sagt, unge man, du har gjort ett hopp från 1929 till 2029. Var välkommen och känn dej hem- mastadd.” Jonas satt en lång stund och bara tänkte, eller rättare sagt, det stod alldeles still i huvudet på honom, men han dristade sig till slut med en ny fråga: ”Varför talade den där kisen engelska då?” Den gamle log på nytt. ”Det engelska språ- ket är alltsedan bildandet av Europas Förenta stater i början av 1950-talet det officiella språ- ket men jag talar även svenska i min egenskap av professor i fornnordiska språk”. ”Men sommaren och palmerna och detta sta- dion och allting?” envisades Jonas. ”Klimatet är ju under de sista femtio åren vä- sentligt förbättrat. Sedan den stora folkin- samlingen för vinterns utrotande inbringat sex- hundra miljarder, inköpte republiken en bit av Golfströmmen, som sedan leddes in genom Öresund, varefter det blev varmt och skönt här vid kusterna. I fjälltrakterna uppvärmdes flod- vattnet med elektricitet, och kvartslampor på fjälltopparna skänka det nödvändiga ljuset nat- tetid. Det har ju även lyckats oss att räta till den tidigare snedvridna jordaxeln så att skillnaden mellan sommar och vinter är nu praktiskt taget ingen, utan vi har nu här i Sverige samma kli- mat som Sandwichöarna.” Jonas kände sig ytterligt imponerad och satt tyst en lång stund och bara gapade. Men i det- samma fick han se något som kom honom att hoppa högt av förtjusning. In på planen tågade en skara välväxt ynglingar iklädda den gamla gröna Hellasdräkten. De gröna silkeströjorna med sitt gula H hälsades med en applåd från folket och Jonas reste sig upp och ropade allt vad han orkade: ”Heja Hellas.” Och åt den gamle professorn jublade han: ”Hellas lever i alla fall!” ”Hellas kommer nog att leva ännu många hundra år” svarade den gamle. ”Den är nu den tongivande klubben inom hela Europa. Detta stadion till exempel är klubbens privata egen- dom. Det uppfördes på initiativ av klubbens gamle ordförande, bankdirektör Oscar Eriksson. Du kan förresten se hans staty däruppe i norra valvet.” Jonas såg i angiven riktning och där stod vän- nen Oscaromgiven av sina trogna vasaller, Wallbom, bröderna Malm med flera, alla i vackert patinerad brons och med lagerkransar på huvudet. Under tiden hade löparna ordnat sig till start för etthundra meter, och härolden gick fram till radiomikrofonen och ropade: ”From innerbanan starta i following ordning: Hallas, Holmas, Dillas, Bylas, Utas och Knu- tas”. – ”Vad nu då?” – sade Jonas. ”Har ni Gammal-Svenskbyborna kvar ännu i landet?” - Åh, nej”, sa den gamle, ”inte är det många kvar av dem, det här är mest ättlingar av de gamla Hellasgrabbarna. Det var ett livskraftigt släkte, och barnen skämmas inte heller för sej. Du ser den där långa pojken som nu vinner hundra meter. Det är en sonsonsonson till gamle Rolf Dillas, som var president i The United States of Europé på 1950-talet”.