Hellasbladet 2019-4

8 En Julsaga Jonas låg vårdslöst utsträckt mellan de svala lakanen på sin hemtrevliga dubbelottoman och gjorde upp planer för morgondagen. Det var ju själva julaftonen och det storartade programmet förberett sedan månader tillbaka, hade genom- förts med osviklig precision i kretsen av maka och barn och diverse ogifta syskon. Det hade vankats massor av julklappar, mest skräp förstås, men Jonas själv hade av sin broder Kalle, som var Hellasgrabb och förståndig karl, fått ett par klämmiga terrängskidor av Bröderna Sandströms hoplimmade modell 1930. Jonas bara tänkte på de där skidorna där de stod ute i tamburen och spred en härlig doft av trätjära och Östbyes Mix- ed. ”Det glider bra på nysnö”, hade Kalle sagt, och då visste Jonas att det var sant. Jonas hade visserligen aldrig förr åkt skidor – det där hasandet på tunnlaggar uppe i Vitabergspar- ken under de första skolåren räknades ju inte – men nu skulle det minsann bli andra bullar av. I morgon bitti skulle han ut och träna för guldmär- ket – ”tre mil det är ju egentligen en löjligt kort sträcka - Vasaloppet ligger nog bättre till för mej” tänkte han och såg sig redan bakom klock- stapeln i Mora med Hedlund och Utterström långt, långt efter. Han kramade i andanom sina knubbiga fingrar runt de smäckra tonkinstavarna och sprattlade med benen under täcket, så att frun frågade om han inte mådde bra. Jo, det gjorde han, och nu ville han sova. Ty i morgon bitti skulle han ut och sätt skräck i alla söndags- åkare, som eventuellt tänkte spärra det av honom utvalda spåret. Jonas vaknade vid väckarklockans ilskna surr och förvånade sig själv med att genast stiga upp, pigg som en mört och full av dåd- kraft. Det under gårdagen fattade beslutet stod skrivet med eldskrift i hans oldboyssjäl, och utan att han själv visste hur det hade gått till, stod han plötsligt på andra sidan Skanstulls- bron vid nedfarten till General Motors i full färd med att spänna på sig sina kära Sand- strömmare. Han rätade på sig och granskade de skarpa stavspetsarna med kännarmin. Prima vara. Och så susade han han nerför backen, sprang med korta, raska språng upp för ängen på andra sidan och stack in i ett prickat spår i buskskogen. Hej, vad det gick undan. Jonas hjärta svällde av stolthet, han kände sig som en ung gud - han var ju rentav född till skidlö- pare. Nå, det var ju tur för gamla Sverige, att han till sist upptäckte sin talang. Nu kunde Holmenkollengubbarna gå hem och lägga sej. Spåret svängde av och an bland bergknallarna, men Jonas tröttnade icke utan bara ökade far- ten, när han nu fått upp ångan riktigt. Plötsligt tog skogen slut, och han stod vid foten av Hammarbybacken. Jonas kände sig otroligt modig. Den struntbacken måste han pröva. Han tog av sig skidorna, klättrade upp till krö- net, spände ånyo på sig och tog sats. Det var saker det. Som en oljad blixt sköt han ned för överbacken, och just i stupet slog han ut med armarna, som han sett backhoppare göra, gjorde några snurrningar och svävade ut.