23 Senare kom han att bli redaktör för Idrottsbladet och han var under många år uppskattad speaker när det var friidrottsgalor på Stadion. Så här skriver Sven Lindhagen: En hästkur En svensk löpare gjorde en bragd, en av de förnämsta, ett lopp som jag aldrig kommer att glömma. Erik Byléhn var min synnerlige personlige vän, klubbkamrat och boende i mitt hus sedan några år. Jag visste i detalj hur han förberett sig under många år, timtals tränande i ur och skur på vägarna kring Djursholm och Danderyd, hur han plågats av en dålig hälsena, hur han av sin professor på Veterinärhögskolan, där han studerade, blivit tillrådd att använda samma värmande medel som man ordinerar av hårda vägar och gator senskadade hästar och hur han sedan laborerade med detta, ett segt , trögflytande preparat, som han bredde på med bordskniv bakpå vänster smalben för att därpå i en halvtimme ”mjuka upp” sig till löparduglighet. Det är en härlig känsla att veta, att man har en svensk med i en slutkamp som både är klok taktiker och vindsnabb i finishen. Om Byléhn varit något mer robust och stark, torde han ha varit oöverträffad som svensk 800-metersman den dag som är. Hans kallblodighet i loppen var enastående, hans taktiska uppläggning perfekt. Han hade flera gånger löpt 100 meter på 11 sekunder och var en gång SM-trea på 200 med 22,3, i en klubbtävling hade han tillryggalagt 400 på 47,9 (svenska rekordet 48,2). Kort sagt, en man att lita på. Lysande startfält Finalfältet var det mest lysande, som dittills ställt upp på 800; 1924 år olympiasegrare Lowe, amerikanen Fuller och fransmannen Keller kom från mellanheatet, Byléhn, den i första världskriget skadskjutne medeldistansveteranen Watson från USA (med ena armen amputerad strax nedanför armbågen) och den tyske läkaren Engelhard från andra samt Lloyd Hahn, Amerikas mest berömde medeldistansare, den kanadensiske löparen Edwards och franske världsrekordmannen Séraphin Martin från tredje. Att slå en av dessa åtta världsberömda konkurrenter hade varit bra gjort, att slå två en bragd – men Byléhn slog alla utom Lowe! Hans finish från femte plats i slutkurvan till andra i mål var fantastisk – man kände det som man löpt själv! Tiden: svenskt rekord med 1.52,8. Lika spännande blev finalen på 4 x 400 meter – men ändå en bitter missräkning, skriver Sven Lindhagen. Sven Kugelberg som vunnit uttagningarna hemma, kom sist i mål på första sträckan (50,6), Bertil von Wachenfeldt gjorde 49,4 och fick förbi Frankrike och England innan Byléhn tog pinnen. Hälsa alla i Hellas ”En mer fantastisk löpning hade tidigare aldrig en svensk gjort. Han gick om Canada och noterade 47,3 (Barbuti hade vunnit finalen på 47,8), och så var det slutstriden mellan Sten-Pelle och 400-meterstvåan Ball från Canada på sista – Tyskland och USA var oåtkomliga”. Sten-Pelle gjorde 48,1 och sluttiden 3.15,4 räckte till en fjärdeplats. Erik Byléhns snabbhet hade bidragit till att Sverige vid OS i Paris fyra år tidigare vunnit brons på 4 x 400 meter. I det laget ingick Nisse Engdahl, Artur Svensson och Gustaf Wejnarth. Den sistnämnde även han från Hellas. Ett bestående minne från Sverker Tiréns och min intervju i Uppsala med Byléhn är då han efteråt stod på balkongen och vinkade och ropade: Hälsa alla i Hellas! Jan Falk
RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=